Svarta fanor riktar Strindberg en skoningslös satir mot den kulturelit och bohemkrets som han själv en gång tillhört. Romanen, som utkom 1907, präglas av en mörkare, mer bitter ton än hans tidigare satiriska verk. Strindberg tecknar en desillusionerad bild av konstnärer, skribenter och intellektuella som drivs av opportunism, avund och yta. Genom sin skarpa iakttagelseförmåga blottlägger han hyckleriet i den moderna kulturvärlden och gör romanen till en både samhällskritisk och självreflekterande text. Vid sin utgivning var boken kontroversiell, då flera av karaktärerna ansågs vara porträtt av verkliga personer.